Jag 1938-12-22 Bo Ingemar Eliasson vill här göra ett försök att nedskriva lite av och sammanfatta vad jag upplevt och tror mig komma ihåg nu på ålderns höst.

Jag var på ett hembygdsmöte i Åleds församlingshem 1998-01-06 där en föredragshållare höll en fängslande berättelse om sina upplevelser i bardomen. Han uppmanade oss att för eftervärlden nedteckna lite av vad vi varit med om, som kan studeras så där om hundra år av våra barn barns barn.
Tänk vad värdefullt det hade varit om vi i dag haft tillgång till Fars farfars fars berättelser eller mors mormors mor o s v.

Vi kör igång. I dag är det 1998-01-12.

Jag föddes på Helsingborgs BB 1938-12-22. Mina föräldrar bodde då i ett litet stationssamhälle som hette FÖRSLÖVSHOLM å Bjärehalvön Skåne län (idag heter det FÖRSLÖV, och stationen är nedlagd och borttagen)
Jag börjar berätta lite om mina föräldrar och deras släkt:

Lite om min mor Effie Nanna Hildeborg, född 1903-11-02 i en by vid Tollarp som heter Skättelljunga. Pappan jobbade på cementfabrik i Sönnarslöv och modern var barnmorska.

Mors barndoms hem  är helt omändrat i dag: Ligger intill skolan nästan mitt för en f.d. affär.

      
Karl o Anna Strömbäck

Föräldrarna hette Karl och Anna Strömbäck. Mor hade två syskon, Gustav Strömbäck som bodde i Sköndal vid Sundsvall. Han jobbade i Sundsvall som mejerist. Gift med Märta, de hade inga barn.

Den andra brodern bodde i Önnestad, där han var trafikbilägare i många år, gift med Greta som avled 1998-01-04. Greta skulle fyllt 91 år 1998-01-14. Inga gemensamma barn. Greta jobbade en tid som telegraftelefonist i Önnestad.

Syskonen Gustav Effie Nisse

På den tiden fanns inga automatkopplingar å telefon, utan all koppling skedde för hand, man ringde upp o telefonist svarade, då begärde man lokalsamtal eller rikssamtal. Rikssamtal kunde ta flera timmar för att få en ledig linje t ex till Sundsvall, när allt var klart med koppling ringde telefonisten upp att nu var samtalet till Sundsvall klart.

Greta Strömbäck på jobbet i telestationen i Önnestad. Lägg märke till klaffarna ovanför kopplings linorna,
när någon ringde så fall klaffen ut, då kunde man se vem som ringer.

Greta berättade för oss att när det var åska så gnistrade det och fräste kring kopplingsbordet, det var ju långa luftledningar genom hela Sverige. Greta sa att när det blev för mycket åska så fick de gå undan och vid jämna mellanrum föra upp klaffarna med en sopborste som i vanliga fall öppnade sig när någon ringde stationen men genom åskan så kunde alla klaffarna på kopplingsbordet öppna sig.

Morbror Nisse och Gustaf berättade många roliga historier som de varit med om, bl.a. en kommer jag mycket väl ihåg.
Nu måste ni tänka er tillbaka till den tid då det inte fanns någon el-belysning, varken inomhus och långt minner någon gatubelysning, utan allt var bäck mörkt. Det ljus man hade inomhus var fotogenlampor om man var vällottad.

Det var så att i byn har det varit ett väckelsemöte, några tanter var på väg hem, de nästan trevade sig fram. (I denna trakt, beroende på markförhållandena, var det mycket med som de sa lyktegubbar, en gas, sumpgas, som steg upp o antändes på bråkdelar av sekund) spänningen var andlös, tanterna hade långa kjolar som räckte ner till marken.
Bröderna låg då och tryckte i vägkanten, de hade kommit över svartkrut som de öst ut i små strängar på vägen, när tanterna var mitt uppe ibland strängarna så tände de på, krutet brann med ett fräsande ljud längs strängarna tanterna lyfte på koltyget hoppade och skrek, ja tänk er själva vad som hände, först var de på ett väckelsemöte, som på den tiden kunde bli ganska levande och sen detta, de trodde säkert att det var han där nere som var efter dem. Detta var ju ett stort samtalsämne i byn dagarna efter.

Varje by i Skåne med självaktning hade på den tiden ett bränneri. På lördagsnätterna i synnerhet, kunde det höras ett dovt dunk från upplagen av ekfaten som var upplagda på räls vid bränneriet, då var där en del av byns törstiga drängar och rullade tunnor, de kallade det för att kröna tunnor, under dagen i värmen så svettades faten och några deciliter sprit hade bildats som de med en drill (handdriven borr), borrade sig in och tappade ut innehållet, därefter hade man skuret till enepinnar som man slog in i tunnan därav dunkandet. Ordning och reda fast man tjuvade.
Vidare förekom att bönderna körde råsprit till bränneriet i Åhus, när de var på väg så hade de ordnat färdbrännevin eller besökt någon av gästgivaregårdarna. Då de blev sömniga av ruset, märkte de inte av att ungdomarna var efter med drill och borrade i tunnan som de då tullade på lite sprit genom att hänga en spann under, när den var full så slog de in en enepigg i hålet.

(1963. Jag var på spritcentralen i Åhus där vi lånade kajen för att lasta en sopmaskin. Jag talade om för vakten min lilla historia, han sa, då ska du få se hur en sådan tunna kan se ut inuti och visade mig en sådan gammal ektunna som var delad, den var som en igelkott i insidan efter alla enepliggar som slagits i efter all drillning.)

Min morfar vet jag inte mycket om, men mor talade om att när det började o bli dåligt med arbete på cementfabriken och de blev permitterade, fick morfar inte någon hjälp, för man tyckte att i och med han var gift med en barnmorska så hade de det så bra att han behövde inte ha något understöd. Han hade en gång sagt till min mor att vad du gör så rösta aldrig på socialdemokraterna.

Min far Karl Vilhelm Eliasson 19040803 Född i en by Lindholmen, Pjätteryd Småland.

Far talade om för oss hur de fick ta sig till skolan till fots c:a 8 km morgon och kväll även lördagar, man kan i dag förstå att de inte kan ha haft det så fett i den lilla stugan (jag har varit där o sett den 1954), far hade 2 systrar, 2 bröder och jag tror att det blev 7 halvsyskon då pappan Jöns Eliasson varit gift tidigare. Samtliga Halvsyskon i det äktenskapet förmodas ha emigrerat till USA.
Systrarna stannade kvar i Sverige. Edla var sömmerska i Älmhult och Nanny jobbade i Kristianstad  men dog mycket ung 41 år gammal. De två bröderna Victor o Nils emigrerade till   USA. Vid bouppteckning 1919 bodde de i Port Wing. Wisc.

Huset Lindholmen: Fars barndoms hem  på bilden  Karl Eliasson Vägmästare i Förslöv, Farfar o Farmor samt Edla Eliasson Sömmerska i Älmhult.

Jöns o Ingrid Eliasson
Jöns 1840-1919
Ingrid f Carlsson
1856-1938

                            
Victor Eliasson 1891-1982        Nils Eliasson 1894-1984?         Edla Eliasson1896-1978       Nanny Eliasson 1897-1938         Karl Eliasson 1904-1971

2009-08-14 besökte jag o min bror med resp. platsen för att se om ev. huset stod kvar.
Vi fann att huset var delvis förändrat o vi talade med nuvarande ägare en äldre man 92 år gammal som ägt den sen 50 talet. År 1954 rev han ner den gamla byggnaden o ersatte den med något större, samt gjorde källare under halva huset Grundstenarna på vänstra kortsidan är kvar för då kallades ombyggnaden renovering. Man var tydligen mån om att behålla den gamla stilen. (Nuvarande ägare år 2009 heter Sjöman i efternamn)

Halvsyskonen o Bröderna Nils o Victor emigrerade till Amerika. Likaså gjorde far. Han trivdes inte särskilt bra där utan kom hem till Sverige igen.

Far började 1933 att utbilda sig till Vägmästare i Hässleholm som då var vida känd för att ha hög standard på utbildningen. Jag vet att han nog ibland ångrade att han inte fortsatte några månader till för då blev de s.k. 25 öres ingenjör.
Han blev färdig med sin utbildning, och fick anställning i dåvarande vägstyrelsen även kallad vägkassan i Åstorp.

1938 bildade man ett eget vägdistrikt på Bjärehalvön och far fick då tjänsten som vägmästare där. Under tiden som far var i Åstorp gifte sig Mor o Far o flyttade till Förslövsholm troligtvis 1938 till en vindsvåning å ett hus utan rejäl spis. De fick använda spritkök, badrum fanns inte.

1939. Så äntligen blev tjänstebostaden i Pukeket, som det kallades där färdig. Mor, far och jag flyttade dit, det var ju ett slott jämfört med hur det var innan. Men det visade sig snart att det inte var något slott. Mor blev ofta sjuk med ständig snuva, ont i huvudet mm. (Vad vi i dag vet så berodde det på fukten och mögel). Det var ibland sådan hög fuktighet att det på sommaren kunde bildas vatten på betonggolvet i källaren.

Så kom kriget till våra grannländer.

Far var ute i beredskapen i Hälsingborg. Mor har berättat: En dag ringde far hem att Tysken ev. kommer att invadera Sverige, högsta beredskap löd. Det visade sig som tur var att det var ett falskt larm.
Far ville att mor o jag skulle ta oss till Edla (fars syster) i Småland fortast möjligt, så blev det, Vägförman Allan Gustavsson ordnade med att fars bil blev iordningställd och så bar det iväg mot Älmhult. Rätt var det var när vi kommit en bit in i Småland så krockade de med en annan bil och det blev en fruktansvärd rök i kupén. Jag låg i en tvättkorg, så mor slängde ut korgen för att kunna rädda vad som räddas kunde, bilen tog inte fyr utan det var väl kylarvatten som rök.

1941. Så tiden gick och år 1941-07-09 kom Bengt till världen. Vi växte upp mitt under brinnande krig

1942. En händelse under kriget glömmer jag aldrig. Jag var väl omkring 4-5 år, troligtvis våren 1942. En morgon hade mor jag o Bengt varit i hönshuset som låg en bit bakom bostadshuset in i skogen. Till saken hör att hela skogen var full av militärer, nästan alla utrymmena i maskinhallen innehöll luftvärnskanoner eller annan materiel.
Rätt vad det var så kom det en flygmaskin på ganska låg höjd, det small om motorerna, man trodde först att det var som de sköt, ett befäl skrek ta skydd, så gjorde även jag o sprang tillbaka till hönshuset, hönsen var redan då vettskrämda av flygmaskinen och det blev väl inte bättre av när jag kom inrusande i hönshuset o slängde mig vid väggen. (det hade vi lärt oss att ta skydd vid en vägg).
Flygmaskinen försvann vidare ner mot Ängeltofta (nästan nuvarande F10) där det cirklade runt länge. En dräng som var ute o jobbade på fälten, tog av rocken o svängde den runt o rätt vad det var så landade flygmaskinen, en stor flygande fästning från England. Till en början gick inte pojkarna ur planet, ja det var bara unga grabbar, de visste inte var de var.

Hemvärnet ryckte ut och det har berättats att en av hemvärnsmännen kunde lite tyska, det var inte så vanligt med engelska då, han försökte tala med dem på tyska, de stackars flygarna blev livs förskräckta och trodde de hamnat i Polen, men när de fick klart för sig att de hamnat i Sverige så blev de så upprymda och glada att de sprang och hoppade runt planet och skrek av glädje.

De hade varit i Tyskland och bombat under natten och där blivit träffade av diverse luftvärnseld. Det har berättats för mig sen att inte en m² var hel på flygplanet och två motorer hade mist sin dragförmåga, den ena bara small när den gick runt troligtvis var delar av motorn bortskjuten. Det blev en stor folkvandring den kvällen för att se på planet som efter hand lappades ihop o flögs till ett uppsamlingsfält någonstans i Småland.

Jag kommer mycket väl ihåg när luftvärnet om nätterna sköt med spårljus efter flygplanen som kom från England, det var bara varningseld då de inte hade tillstånd officiellt att flyga över Sverige, de flög över Skagen ner mot Båstad, vidare över Skåne ner mot Tyskland, många kom inte hem utan försvann över Tyskland och Polen, en del lyckades ta sig till Sverige och nödlandade. Bl. a en störtade utanför Båstad då det uppstått något fel på planet, där var flera ton bomber så det blev inte många fönster kvar i Båstad efter den smällen. Några han och hoppa, en landade på Hallands Väderö och trodde att det var i Danmark, han såg ljus på andra sidan, så han började simma över mot Torekov (som han då trodde var Sverige han såg) men strömmarna tog honom så han kom iland nere vid Ängelsbäck. En av dem landade med sin fallskärm i och vid Förslövs stationshus där stinsen tog hand om honom.

En av fars väghyvelförare berättade för mig en gång att han låg på ett luftvärnsbatteri på Kullaberg. Därifrån skulle de skjuta varningseld så fort någon tysk flygmaskin närmade sig, men inte var det tal om någon varningseld utan kanske första skottet sen var det full fart att försöka skjuta ner, Tysken låg i regel på så långt avstånd att det var svårt att få träff men ibland lyckades det. Tyskarna låg ofta och testade hur hög beredskapen på Svenska sidan var genom att göra skenanfall mot svenska sidan från Danmark.

Ett minne har jag om Tysktåget, det var när Tysktåget kom så stannade det ofta i Förslövsholm för att invänta mötande tåg.
En gång när Tysktåget stod inne på stationsområdet och väntade så uppenbarade sig helt plötsligt två flygplan som kom in över Grevie och följde järnvägsspåren ner mot Förslöv på mycket låg höjd.
Folk som uppehöll sig på stationsområdet sprang för livet då de trodde att de skulle bomba tåget. Troligtvis var det engelsmän som undersökte möjligheten eller kom de bara för att fotografera.
Som jag tidigare skrev så var det mycket militärer i skogen. En episod som mor har berättat var när Bengt förirrat sig in bland vakthundarna, stora arga schäferhundar, mor upptäckte vad som skett och höll på att rusa in bland hundarna men vakten fick stopp på henne så de gemensamt fick locka ut brorsan, för hade någon av dem gått in bland dem för att ta ut ungen så var risken stor att de anfallit. Bengt gick där i lugn och ro och klappade bestarna, de brydde sig inte om honom utan bara viftade på svansen, genom lock och rop lyckades de få ut honom därifrån.

1941. En episod som jag har lite svag aning om var att jag lyckats komma till sjuktältet, där det var många som låg med olika åkommor, tydligen visste jag att de hade gott om choklad, kronans kex mm, för en dag var mor av med mig och efter mycket letande hittade de mig i sjuktältet, hela ansiktet var insmort i choklad och kex.

1942/43. Jag fann detta kort om visar fars bil utrustad med gengasaggregat, det gick väl till så att man fyllde på träkol o satte fyr på det o då bildades en gas som gjorde att bilen kunde köras. Jag har ett minne från den tiden att vi var vid St.Hult o badade o och när vi skulle köra hem efter några timmar så trodde far att det slocknat i tanken  så han tog fram en särskild sort tändstickor som han stoppade in i ett hål ovanför pivå hjulet. Antagligen så var väl syret inte tillräckligt i tanken utan det blev en ordentlig puff o stickan for ut i gräset o satte fyr på  det, som tur var det mycket folk som rusade till o hjälpte till att släcka elden.

Far: Karl Eliasson Bror Bengt o jag Bo

Nog om kriget och beredskapstiden. Det var mycket svåra vintrar då kring 1940-41. En vinter kommer jag ihåg att det blev en s.k. isstorm, med mycket underkylt regn. Det har berättats för mig hur telefonstolpar knäcktes som tändstickor. Träden i skogarna blev mycket fördärvade då stora grenar på bokskogen bröts av, det dånade och brakade i skogen hela natten när grenarna knäcktes, det var ju så att på Hallandsåsens sydsluttning var det då mycket bokskog.

Det är otroligt hur man kunde hålla vägarna öppna vintertid med de enkla resurser som stod tillbuds. Var det riktigt illa så satte man in två lastbilar med en järnstång emellan och på första bilen en spetsplog, då skulle det mycket till om inte man kommer igenom, gick inte det så grävde man en ränna i mitten av vägen för hand eller med grävmaskin om sådan kunde ta sig fram. Då kunde spetsplogen bryta loss snön som många gånger kunde vara som cement då den blandat sig med sand och jord från åkrarna.

Jag och min bror växte upp i "Pugeeget" där det var stora bokar, en del jättestora som jag idag bedömer att minst 4-5 man kunde famna om, det var helt otroligt, men tyvärr sågades de ner på 50-talet. Det var fina klätterträd. Ni som inte växt upp vid en riktig bokskog kan inte förstå hur fint det var på våren, marken var täckt med vitsippor så den lyste som en vit matta, nya blad på bokarna som lyste gulgrönt i solen, vi brukade äta på sådana nyligen utslagna knoppar som var lite syrliga i smaken. När man vistades under dessa enorma bokar med marken täckt med vitsippor så var det som om att man vistades i en jättesal (katedral).

Här fanns även ett kärr som då användes till soptipp från samhället, på vintrarna var det en utmärkt plats att köra skridskor på. Jag kommer ihåg en gång, då var nästan alla byns pågar och körde skridskor och vi hade kommit upp lite i åren så vi skulle ju så klart smygröka där. Jag visste att far hade som julklapp fått en låda cigarrer (Jonas Ahlströmmer), stora feta cigarrer. Far kunde inte röka dem så de bara låg där till ingen nytta.

Utrustad med, som vi då på den tiden hade, golfbyxor, de bands till benet nertill strax under knäet. De kallades även äppelknyckarebyxor, då ordnade man med så det var ett litet hål i fickans infästning, på det viset kunde man släppa ner äpplena i byxbenet, sedan var det bara att knyta upp eller sticka ner handen genom hålet i fickan för att hämta äpplet.

Ja som sagt då smög jag mig hem för att länsa på de gamla cigarrerna, jag blev väldigt poppis på isen den dagen kommer jag ihåg, tänk er en flock pågar på så där 7-10 år köra omkring på isen med en stor cigarr i munnen
Men rätt vad vet var så började vi bli yra i huvudet å må illa , så där låg vi på tuvorna och spydde, det blev aldrig fler cigarrer, jag kunde knappast i vuxen ålder tycka om cigarrer fast jag rökte cigaretter.

Vi hade stora möjligheter att bygga hyddor på öarna i kärret, material kunde vi hämta delvis på soptippen, gamla korkmattor, plåtbitar, stuprör till skorsten, dunkar till spis m.m.

Oj vad vi byggde och eldade. I dunken slog vi med en kniv upp ett hål i ovankanten där vi anslöt stupröret. För att få det tätt så tog vi lera eller vanlig jord som vi packade runt röret, i ena långsidans nederkant tog vi upp ett litet hål så vi kunde stoppa in grenar och gräs. Ibland blev värmen för stor så tennet smälte som dunkarna tätats med i skarvarna och då kunde de öppna sig , då gällde det att snabbt kunna släcka elden.

Jag tänker ibland tillbaka på hur vi kunde leka och hålla på , Vi byggde lådbilar av gamla barnvagnsunderreden.

Bengt o Bo med ett hemmabygge.

Vi var egentligen föregångare till dagens "mountainbike". Vi fixade till gamla cyklar som vi hittade i kärret, kapade av skärmarna och rättade ut styrena till "racerstyre", satte på mindre hjul framtill och målade dem. Oj vad vi körde i skogen där vi då anlagt banor. Då måste vi ha varit i 8-12 års ålder.

1944. Så började vi bli lite äldre 5-7 år, vi vågade ta oss till byn Förslöv, låg c:a 1 km hemifrån räknat. På den tiden fanns det mjölkaffär där alla tanter kom för att köpa mjölk, grädde, och smör. Det var ju då nästan en daglig rutin. Vidare på den tiden fanns det något som hette knallkork, det såg ut som en vanlig kork men den var uppborrad i ena ändan, däri var det sedan en liten laddning med krut, den trycktes in i en pistol som då avfyrades på vanligt vis med att en pik slogs in i korkens krutladdning som då exploderade.
Vi hade då kommit på att tanterna alltid skulle ha trampan på ett vist läge (högertrampan i övre läge, kl. 1) för att komma igång med cykeln samtidigt som de segade sig upp på den.
Vi ställde då i cykelstället in trampan o placerade en kork på kedjan vid drevet å bakhjulet med tappen å drevet delvis i korken så den blev kvar. Sedan var det bara att invänta offret, när de då lagom kom igång på cykeln så small det, däcken var inte så bra på den tiden så det hände ofta att de exploderade, många hoppade av och trodde så var fallet och kunde inte begripa att däcket var ju helt, där stod vi grabbar o gapskrattade åt det hela.

Respekten för äldre och överheten var total, mötte man någon så hälsade man genom att ta av mössa o högt o tydligt säga goddag, gjorde man inte det så blev det rapport hem på något vis.
Överheten i vår by bestod i Prosten, Stinsen, Överläraren och i någon mån Fjärdingsman. Om man hann att se dem i god tid så tog man omvägar för att slippa möta dem.

Prosten Anshelms var en myndig person där ingen vågade opponera sig, detta utom en påg ifrån Fogdarp. Man talade om hur han av prästen blev hunsad för att han svor så hemskt.
Pojken svarade då med sävlig stämma: "det är min själ andra tider nu". Detta var (ca 1950).

Stinsen levde som en Kung i sitt rike (stationsområdet), där var 2-3 anställda som bar väskor och höll ordning på stationsområdet. Vi ungar tyckte det var roligt att titta på tåget, men när vi blev för livliga så kom Stinsen och körde bort oss, han var väl rädd att vi skulle komma ut på spåret.
Det var föresten ett folknöje om kvällarna att gå och titta på tåget. Stora väldiga ånglok som pustade och rök. Jag har minne av att när de stora tågsätten med godsvagnar skulle upp över Hallandsåsen vid Grevie och det var dimma och lövfällning på höstarna så kunde loken börja slira på rälsen, detta gjorde att marken skakade av vibrationer då loket hoppade på spåret, det var i regel två ånglok som kopplats till tågsättet som på något vis par kördes.

Överlärare Winke, det var en annan person med pondus. Det behövdes inte mycket till hyss förrän man skulle till honom och få uppläxning. Antingen kunde det bli rapp med linjalen på fingrarna eller ett slag på kinden med två fingrar så att huvudet håll på att göra ett varv runt. Pryl i skolan hörde till vardagen, det var alltid någon som fick en uppläxning.
Jag vet en gång, som jag aldrig glömmer, jag hade kallat en flicka för ett öknamn. Flickan talade om det för lärarinnan som hette Märta Lundvall, en mannhaftig kvinna som läxade upp mig, hon formligen slet håret av mig. Jag vet att mor kammade av mig ett kuvert fullt med hår. På den tiden var det inte tänkbart att anmäla en sådan sak. Skoltiden för mig var en plåga, i dag kallar man det för mobbning.

Jag tänker ofta på hur många affärer, inrättningar och småindustrier mm det fanns i detta lilla stationssamhälle. Jag ska försöka minnas dem.

1. Konditori Solhäll, i dag 1998 Skoaffär
2. Charkuteri Heberleins som finns kvar i dag 1998, på väg att läggas ned eller annan regim.
3. Konsum mitt för bygdegården, borta
4. Hårfrisörska Olga Söderholm, borta
5. Möbelaffären Hanssons, Skomakeri i Källaren
6. El affär Svenning
7. Hårfrisör Wester
8. Köttaffär Jönssons
9. Skrädderi Lundvalls
10. Knut Hanssons div
11. Tygaffär Elsa Holmberg
12. Skomakeri Svensson
13. Magnussons spec.affär
14. Kemikalieaffär Kjelanders
15. Damfrisörska Britta Skagerberg
16. Mejeriaffär
17. Persson Torsten Div
18. Trävaruaffär P B Perssons
19. Cykelaffär Ohlin
20. Ebba Ohlssons i backen
21. Sven Persson Div.
22. Frisör Strömberg
23. Karlssons Café
24. Leksaksaffär vid stn, (öknamn Mollentov)
25. Bageri Johanssons
26. Sadelmakeri
27. Smedja Adlers
28. Smedja Albergs, Bilverkstad, idag elaffär.
29. Distriktsköterska Märta Swärd
30. Skräddare Hoffert
31. Toffelfabrik Henry Holmberg tillika Brandchef.
32. Pressbyrån
33. Strumpfabriken
34. Margarinfabrik
35. Likkistefabrik
36. Blomsterhandel Jönssons
37. Bensinstn Einar Aringbergs, tidigare kallad Einar Olsson tillika lastbilsåkeri.
38. Förslövs Sparbank.
39. Posten
40. Hotell
41. Konditori vid stationen

Ja det blev en hel del och det är säkert någon glömd. Hur kunde man få det att gå runt då det var under krigsåren och strax därefter? Där fanns ju ofta ett par anställda på varje affär och folk i allmänhet hade det inte så fett under 40-talet, tillika var det ransoneringstider med ransoneringskort. Det gick till så att när man köpte 1 kg kaffe så fick man kanske det per månad och ett kort skulle klippas av häftet, när det var slut så skulle man gå till kommunens ransonringsnämnd för att få ett nytt kort. Storleken på kortet bestämdes av hur många man var i hushållet.

1951. Skoltiden var ju för mig en plåga, de sista två åren läste jag inte på en enda läxa, man gick ju då 7 år i folkskola och några månader i fortsättningsskola där man i stort fick lära sig hur man fyllde i postens olika blanketter.

7 de klass troligtvis 1951
Jag ska försöka om jag kan komma ihåg vilka som är med på kortet
Bakre raden: Agne Pettersson, Bertil Ohlin, Hasse Johansson, Mona Svensson, Kerstin Folkesson Kerstin Jansson Britt Heil,
Arne Andersson, Lärare Winke, Bo Eliasson, Ove Fredmar.
Främre raden: Lisbett Svensson, Majbritt Johansson, Elsa Andersson Okänd, Okänd, Elsie Svensson, Okänd.
vore tacksam om någon kan rätta till namnen då jag inte är säker samt på de okända namnen.
skriv till e-post sm6yeb@telia.com

1952. Jag börja på mitt drömyrke efter skolan och det var att meka med bilar. Därför började jag som praktikant på en bilverkstad. Jag fick då som praktikant 15 kr/vecka i lön samt att själv hålla mig med overall, där var jag knappt ett år då verkstaden gick i konkurs.

Då var det till att skaffa sig ett nytt jobb, det blev på en fruktodling, Bjäredalens fruktodling. Där var det verkligen ett slitgöra. Vi var t. ex nere vid stranden och lastade tång, detta var ganska jobbigt med grep, för tången hängde samtidigt ihop och var ganska tung, detta användes till att läggas ut runt fruktträden, dels som gödning och att hålla nere ogräset, ogräset (kveg= kvickrot) växte väldigt frodigt och det var en jobbig syssla att hacka gräset närmast träden, där maskiner inte kunde köra, för att inte skada rötterna omkring träden.

Sen var det fruktens hantering, det fanns inte truckar som i dag, man fick hantera dessa lådor som vägde sådär en 20-25 kilo som staplades 9 lådor högt. Man var rätt så mör i kroppen när man håll på med dessa låder en hel dag.

1.plockning i lådor, på morgonen fuktigt o dagg som rann ner längs armen innanför kläderna.

2.lastning ute på vagn.

3.avlastning i kylhuset.

4.hantering till sorteringsmaskinen.

5.efter någon månad genomgång av lådorna för att ta bort det som ruttnat på dålig frukt, efter rensning skulle den lastas och snabbt köras till Findus för att bli äppelmos mm.

6.lastning av lastbilar (ingen truck utan ett transportrullband från lådorna till lastbilen), lyfta ner till bandet upp på lastbilen och då skulle det gå undan. Ja, armarna hängde formligen vid knäna när man var färdig

1954. En dag på våren så sa min fader, att Vägförvaltningens projekteringsavdelning behöver någon pinnapåg att hjälpa till vid stakning av väg mellan Grevie o Hov.

Då var det den 15 maj 1954 som jag började vid vägförvaltningen i Förslöv som praktikant.
Det pågick mycket arbete med att bredda och förstärka vägar på Bjärehalvön. Jag minns i dag mycket väl då jag jobbade ihop med en gammal man som var klädd precis som en järnvägsrallare på gamla filmer.
Han var då i 60-årsåldern och hette Gustav Johansson och bodde i Hov utanför Båstad. Det visade sig att han varit i Norrland på järnvägsbyggen. Gustav talade om helt otroliga saker om hur de behandlade folket (rallarna) där i Norrland. Man vågade knappast tro på vad han talade om.
Ibland fanns ingen mat utan kocken var ute i en fettgryta som han sparat och tog fett med händerna och la det på bordet där de då med skorpor fick ta av det som pålägg, detta kunde vara så i veckor för maten hade försvunnit på vägen ut till rallarna och deras kock.
Senare har vi fått se filmen om rallarna och en flicka som tog arbete hos rallarna som husmor.
Hela den filmen visar just precis vad han då talade om till stora delar. Då förstod jag att det han talat om för mig var sant. Hur kunde man behandla folk på det viset? Jag frågade en gång, "varför sa ni inte ifrån om eländet?" Han sa, "då blev man avskedad och i värsta fall svartlistad". Det gick inte att få något jobb om man blivit svartlistad, det var därför det bl.a. blev så mycket luffare på den tiden, jag kommer ihåg alla dessa luffare när vi växte upp.

Jag fick arbeta ihop med Gustav Johansson från Hov, han lärde mig hur man ska hantera korp, spett, grep, spade och skyffel. Jag minns att någon mer plikttrogen man går inte att finna på denna jord.

På vägen mellan Förslöv och Grevie så höll vi på att justera slänter och dikena längs vägen, det fick göras för hand. I vägkanten låg en större sten c:a 2-3 meter från husvägg. Gustav tittade på stenen för att leta efter fläcken, där satte han till huggmejseln som formligen försvann in i stenen, det var alltid en fröjd att stå vid sidan om och se på när hann borrade sten. Så var det klart för laddning.
Gustav hade allt i innerfickor i jackan, stubintråd, tändhattar o sprängämne.
Han skar med kniv av gubben, sådär en tre cm, tog fram en bit stubintråd och satte i sprängkapseln samt att han bet fast den i stubintråden med tänderna och laddade. Täckte med lite våt jord från en vattenpöl och jag fick gå en bit bort med röd flagg för att stoppa bilar m. m, jag var rädd så det blev minst 75 m.

Jag såg då Gustav tända på så gick han en bit åt andra hållet så där en 10 meter så small det, men det var inte tillräckligt för att stenen skulle fläckas, Gustav borrade lite till och tog då lite mer sprängämne och upprepade proceduren och se stenen delade sig i tre delar utan att skada husväggen. Genom att han visste var fläcken var så behövdes det inte stor kraft för att klyva en sten, jag minns en gång att jag stod och slog på en sten men den ville inte klyvas fast att jag nästan slog rundslag, Gustav vände lite på stenen lyfte släggan sådär en 75 cm och slog till och stenen sprack. Han sa "du måste lära dig var fläcken finns, påg". Det där med fläcken var något som jag aldrig förstod, kunde man det så behövdes inte så stor kraft.

1955. Vinterväghållningen det var ett slitgöra som t e x. sandning, då fick man lasta bilarna för hand, bak på lastbilen satt en sandslunga (roterande tallrik) som fördelade ut sanden, drevs av kilrem till bakhjulet å lastbilen, denna slunga skulle hållas med sand, det gick till så att man hade ett rörräcke runt flakkanten och där fick man då stå i flaket och ösa till slungan, efter hand så lyfte chauffören flaket något så det skulle gå lättare, Tänk er själva stå där och ösa och inte fick man pausa för då blev det mister. Sen kom en spridare som ett litet extra flak som man tippade ner i som då hade hjul med knutar på så hela flaket hoppade och skakade så att sanden kunde spridas ut. Det var en välgärning när de kom för det var säkert inte fritt utan det var livsfarligt att stå på flaket delvis i tipp. Sen kom efter hand nya typer av spridare.

1956 kom det en ny fin lastare till länet i Brösarp, det var en upplevelse att se vad denna kunde ta på en gång, vad 10 man rådde med, med dagens mått så är det inget men då helt otroligt. Jag kommer ihåg när vi kantskar E6an (R2) Margretetorp – Rebbelberga. Det hade även kommit en ny Caterpillar hyvel som var ett helt underverk som kunde kantskära vägslänterna och dikena.

Vi körde tidigare utan lastare och då fick vi vara fyra eller tre man som slet med dessa torvor. Så kom lastaren och vi formligen fick springa med längs E6an, tyckte vi då, han körde in i torvsträngen, som hyveln lagt upp och sen två man kunde skyffla i skopan så den blev full. Skopan lyfte upp allt i ett svep och tippade i flaket, helt underbart. Det var inte undra på att de gamla vägarbetarna kallade den för brödätare då den tog bort ett par mans arbetsinsats.

1956. Tiden gick och man började förstå att det här inte längre var något att hålla på med som man gjorde. Jag sökte till Hässleholm för vägmästarekurs. Då skulle jag läsa vissa kurser för att kunna söka in, det blev kurser i Aritmetik o Algebra m.m. som var rena grekiskan för mig. Jag läste kurserna och sökte men kom inte in.

Det fanns då något som hette Hermods o NKI som hade Korrespondenskurser så jag började läsa Vägmästarekursen på Hermods som var i Malmö. Man kunde i lugn och ro sitta hemma och jobba med breven.

Det var många vägmästare som på den tiden gått den långa vägen från Vägarbetare till vägmästare genom sådana kurser. Även en känd regissör nämligen Lars Molin. (död våren 1999)

Under tiden fick jag jobb i Kristianstad på dåvarande Projekteringsavdelningen på Udden i Kristianstad, det var en givande tid där fick man lära sig allt om den tidens projektering där allt fick mätas och ritas för hand. Även uträkning av balanslinjen fick göras enligt tabell härför.

Bosse på Projekteringskontoret
Udden Kristianstad.

1958. Nu är vi framme då det var tid att rycka in i militära som var på A4 Östersund där jag skulle utbilda mig till fältmätare för Artilleriets kanoner. Det var en fin utbildning, De värsta var ju för oss Skåningar 12 st. att åka skidor, det var många skratt. De gav sig inte utan tog upp oss på skjutbanevallen som jag mins var ca 5-6 m hög o slänt lutning 1:1, där fick vi hålla på tills vid stod upprätt på skidorna när vi kom ner.

Östersund är ju en mycket trevlig stad med fina omgivningar och framför allt mycket trevliga invånare. Där var jag ca ett år och återkom till A3 Kristianstad där jag var placerad efter utbildning.

vpl nr 27 Eliasson Bo

 
I väntan på mätning Grytans Skjutfält

passning av fälttelefon

Kolla så instrumentet är klart vid inskjutning s.k. luftbrisader

När jag kom tillbaka till Vägförvaltningen så fick jag tjänst som utsättare på Beläggningsavdelningen där vi då höll på med singelbeläggningar.

Det gick till så att en grusväg förstärktes o hyvlades väl så jämn som möjligt, när vägbanan var torr, sopades den lätt, sprutade man på något som hette T15 ca 1,2 kg /m2, man sandade av med stenmjöl när T 15 träckt ner, vägbanan fick sen ligga en månad under trafik. Därefter så sopades vägbanan och man sprutade på T60 c:a 2,1 kg/m2 samt singlade ner 16-25 mm sten, sen låg vägen under trafik ytterligare en tid, därefter igen sopas vägen och man sprutade på RMA 90 c:a 1.8 kg/m2 samt singlade ner 16 mm sten.

Detta var en mycket bra beläggning på vägar med inte för mycket trafik, den kunde på sommaren blöda om värmen var för hög och mycket trafik.

Jag minns hur jag många nätter låg och eldade järnvägstankar på stationsområdena för att det skulle vara varmt när gubbarna kom på morgonen. Det har senare visat sig att många av de som höll på med denna beläggningstyp har gått bort. De flesta av mina gubbar har dött i cancer eller hjärtsjukdom då man alltid gick i den rök som bildades.

T15 o T60 var någon restprodukt från gasverket i Malmö, Gokef hette företaget.
RMA 90 var en asfaltprodukt.

Oljegruset kom ju även då och det var den beläggning som tog överhand.

1963, Jag jobbade med beläggningar fram till 1963, därefter sökte jag en biträdande vägmästareplats i Brösarp då jag tyckte att det där med beläggningar började bli jobbigt. Mycket resande och långa arbetsdagar. Det var till att passa på när det var vackert väder då denna beläggningstyp var väderkänslig.

1964, Var det dags att gifta mig med en underbar tös från Tågalycke, Väsby vid Höganäs. Birgitta träffade jag efter en brevvänsannons. Vi började brevväxla tills vi träffades i Kullaparken i Jonstorp en vacker vårdagskväll. Vi fick tycke för varandra ganska snart, det var våren 1963, redan till hösten förlovade vi oss i Helsingborg på Restaurang Astoria. 1964 den 12 sept. gifte vi oss i Birgittas hemförsamling, Väsby vid Höganäs. Första tiden bodde vi i Brösarp. För att komma lite närmre hem sökte jag en tjänst som bitr. Vägmästare i Såghusen Ysby vid Laholm.

Gittan o Bo ser så lyckliga ut.

1966 sökte jag en tjänst på Enskilda vägar i Halmstad som jag tillträdde 1966-12-16.

Vi bodde kvar i Såghusen Laholm när lilla Margaretha kom till världen på Laholms BB
1965-12-20.

Jag kollade i mina gamla papper o fann detta kort med många av mina arbetskamrater från tiden Vägstationen N1 Såghuset Laholm. Kortet är taget några år efter jag slutade i Laholm så det är en del nya ansikten som jag inte känner igen.

Stående från vänster: Ernst Krönlein, Ragnar Nyström, Arne Nordström, Lasse Larsson, Esbjörn Ivarsson,
Sture Söder, Ragnvald Karlsson, Helge Nordström, Hilding Johansson, Agne Pettersson, Åke Nilsson,
Kalle Bertilsson, Göran Lave, Kurt Gummesson, Håkan Pettersson, Birger Truedsson,
Främre raden: Karl-Erik Persson, Kennet Ragnvaldsson, Sven Viktorsson, Stig Bengtsson, Bertil Jönsson,
Rune Gustavsson och Kurt Svensson.

Vi flyttade sedan till Halmstad 1967-02-01.

1968-02-07 kom Karin till världen på Halmstads BB. Vi bodde då på Andersberg.

Karin i Dopklänning

 
Dopdagen: stolta föräldrar i bakgrunden, främre raden
 Bengt Margaretha, Effie, Karin, Karl o Doris

1968-09-01 Flyttade vi till Åled, Nissagatan 19, där vi köpte ett hus.

1974 flyttade vi till Prästhögsvägen 4, Åled precis lagom för att barnen skulle kunna få en säkrare väg till Skolan.

1972 Fick Gittan jobb på Birkagården i köket där hon arbetade fram till 1984.

1984 började Gittan på det nya köket å servicehuset Karl Xl i Halmstad,

Margareta och Karin växte upp här i Åled, de som andra flickor var mycket intresserade av hästar. Vi försökte på alla vis stötta dem i denna hobby, det var inte lätt alltid då det är ganska dyr hobby med all kringutrustning. Men det gick bra och snart var de stora töser som började jobba.

Maggan började på Älvdalen där det var ett hem för förståndshandikappande. Karin började jobba på Vidablick servicehus i Oskarström. De har sedan efter olika kurser fortsatt inom vårdyrket.

Vi har många roliga minnen som vi gemensamt kan tala om ibland. Vi for oftast på semesterresor här i Sverige och Norge. Många minnen har vi att berätta t ex när vi låg och tältade i Lill Hammar i Norge. På morgonen när jag vaknade så ville jag upp men Gittan sa vi kan väl ligga lite till. Jag kände ju hur kaffetermen började känna av sitt behov. Jag låg där och tittade på tältduken, då upptäckte jag att längst upp i ryggåsen var det några konstiga baggar c:a 2-3 cm långa liknande skäkter, jag sa till Gittan, titta i taket, det blev ett fruktansvärt vrål och jag såg tre ändar försvinna ut ur tältet. Det blev kaffe. Det visade sig sen att det var ett hål uppe i tält gaveln vid tältpinnen där dessa odjur krupit in, vad det var för några djur vet jag inte men vi var noga med att rensa all kläder från dessa odjur.

Tiden gick och mycket skulle kunnas berättas.

En dag 1990 den 5 dec. var jag på väg till Falkenberg. När jag passerade Kvibille på E6 så började det med smärtor i bröstet, dessa tilltog och när jag kommit en bit till såg jag en polisbil så jag körde fram för att prata med dem, jag hade fruktansvärt ont.
De hjälpte mig att komma till lasarettet Halmstad med ilfart, jag kommer ihåg att polisbilen låg före i vägmitt med blåljus och den andre polisen med min bil strax efter, när vi passerade Kvibille sa jag att jag svimmar nog av när som helst, då visade hastighetsmätaren 180 km /tim.

Vi hann precis in på akutintaget när hjärtat stannade på mig. Men tack vare polisen så lever jag idag, hade de inte hjälpt mig så vet jag inte vad som hade hänt.

Tiden närmast efter blev fruktansvärd, Vägverket var mitt uppe i en omorganisation och då jag var sjuk så hade jag inte chans på några tjänster som utannonserades. Alla på det gamla kontoret som fått tjänster flyttade ut till olika enheter, vi var en handfull människor som villrådigt satt kvar på det gamla kontoret och undrade vad som hänt.

De första månaderna var det ingen som brydde sig om oss eller kollade om vi var där överhuvudtaget.
Jag uppfattade det som att vi bedömdes som värdelösa efter 40 år på samma företag.
Till sist förbarmade de sig över oss och jag fick börja på Marklösen kontoret som hjälpreda i diverse arbeten. Tiden gick och så kom ett erbjudande om att få förtida tjänstpension vid 57 års ålder. Detta nappade jag på direkt och har inte ett dyft ångrat då jag kunnat ägna mig åt många roliga saker.

Tidigare fanns för mig ingen värld utanför Vägverket men det visade sig att så var fallet.

1995-08-26 Karin o Arne Gifter sig i Säfsens kyrka.

1997 blev jag pensionär med förtida uttag, det var ju precis lagom då barnbarnen hade börjat komma.

Karin och Arne fick Nicklas , Maggan och Kenneth fick 6 veckor därefter Kalle och nu sist kom lilla Emma hos Karin och Arne. Det här med barnbarnen det är en Gudagåva och att få ha den möjligheten att kunna få träffa dem då och då och se hur de utvecklas.

1998 Nu är vi mitt uppe i dataåldern då varje människa har möjlighet till att kunna använda en PC.

1992 fick jag en gammal PC av en arbetskamrat och började använda den för jag förstod att ska man hänga med nu så måste man lära sig att handha en sådan. Det har varit ett bra hjälpmedel för mig även psykiskt då jag drabbades av ganska svår ångests efter sjukdomen. När man sitter vid PCn så glömmer man tid och rum och tänker inte bara på sjukdomen. Jag har faktiskt sagt till många som liksom jag drabbats av ångests att skaffa dig en PC så hjälper den till att må bättre.

Vidare har jag haft lite sysselsättning i Enslövs församling med olika göromål där jag har haft stor nytta av datorkunskapen. Vidare har jag engagerat mig i olika föreningar, Det är viktigt att när man slutar med sitt jobb och går i pension att man ser till att ha något att syssla med.

1998. Mor (Effie) har nu börjat bli krasslig, hon ska i höst fylla 95 år, som är en ganska hög ålder.

I dagarna 1998-08-13 är hon intagen på ett genomgångshem i Munka Ljungby för att sedan flyttas ut till annat boende då hon måste ha hjälp med snart allt. Det är en svår tid som går oss till mötes för Bengt och mig, det är svårt att se sin mor bli mer eller mindre ett kolli som måste ha omvårdnad för allt. Våra minnen av mor och far har alltid varit de bästa, de har alltid önskat oss det bästa.

1998-09-23 Vår lilla Mor har lämnat oss, det är en otrolig saknad för oss alla. Våra minnen är stora.

1998-12. Nu efter när man börjat ta hand om alla kort och album så fattar man vad man skulle gjort. Jag bad mor en gång att skriva på gamla korts baksida vem det är på korten, så har hon delvis gjort, men mycket av fars släkt har många frågetecken. Jag och min bror Bengt är de enda som finns kvar av släktgrenen Eliasson o Strömbäck.
Jag har försökt att genom korten, gamla biblar, psalmböcker och bouppteckningar göra en sammanställning över släkterna.

Ja nu i går så firade jag min 60-årsdag, det var en fantastisk upplevelse, att få känna hur många fina vänner man har, det var 33 St. som i olika omgångar kom och gratulerade mig.
Denna dag glömmer jag aldrig.

I dag är det 1999-03-23, Just i dag är det 0-gradigt och lite snöblandat. Det har varit en jobbig höst med mycket förkylningar, nu ser vi framåt till sommaren. Vi har köpt en mindre husbil som vi ska ut med. Hoppas att det blir bra och att vi får behålla den hälsa som vi har i dag. Det märks att man börjar få olika krämpor allteftersom man blir äldre.

Nu har det hunnit bli hösten 1999, jag tänker på vad som hänt under året. Bengt ch Doris bjöd på en tur till Danmark där vi såg på Stora Bält bron som var ett tjusigt objekt. Man förundras av vad människan kan konstruera och ändå få en skönhet i det hela. Vi låg över på en fin dansk krog. Dagen efter bar det iväg till Roskilde där vi tittade på Vikingamuseet, det var nåt helt fantastiskt att se.

Sen till veckan innan Midsommar var vi i 5 dagar på Öland med husbilen, det var mycket fint och bra väder.

Sen kom semestrarna som vi hade i augusti, med en resa med husbilen till Norge och Norrland. På denna resa var Gittans Bror Bengt med fru Monika med. Det var en fantastisk resa. Vi körde först till Karlstad där Monikas pojke bor, sedan längs Klarälven till Norge, vidare över Röros till Trondheim, sedan till Östersund där vi hälsade på hos Enar och Britta. Monika och Bengt fick prova på att äta surströmming, de tyckte det var en upplevelse.

Vi körde sen vidare till Strömsund och in i Norge igen upp till Mo i Rana. Därifrån körde vi ner mot Umeå mot Storakustenbron som var en fin skapelse. Vi var även ner och tittade på den en gång så fina Sandöbron, Men det var inget i dag mot dessa stora brobyggen. Sen bar det ner till Döda Fallet som Bengt och Monika tyckte var värt ett besök. Resan fortsatte sen till Gränna och vidare ner mot Ljungby i Småland, samt hem till Åled.

I dag är det den 1999-12-11 och Niklas fyller 5 år. Vi ska upp där i kväll och fira honom. Kalle och Kennet kom hem i går kväll efter att i veckan varit i Östersund, där Kennet varit på kurs. Kalle har då varit hos Farfar och Farmor.

Julen i år (1999) firade vi hos Karin och Arne. De små växer och utvecklas.

I dag är det den 1 januari år 2000.Vi firade Nyårsafton med spänning, det var många olyckskorpar som trodde att många datorer i olika sammanhang skulle lägga av vid nytt millennium. Stor beredskap var det hos olika myndigheter för ev. problem, men allt tycks vara väl åtgärdat och fungerar bra. Vi firade Nyårsafton hos Margareta och Åke Lidholm. Våra barn och Barnbarn var tillsammans hos Margaretha och firade. Det har varit en fantastisk nyårsnatt, mycket stora festligheter över hela världen. TV har direktrapporterat från hela världen i 26 timmars direktsändning.

Påskafton år 2000, vi ska ha några vänner på liten fest och fira kvällen, Margareta jobbar så Kalle ska komma till Arne, Karin, Nicklas och Emma i Spånstad för att där fira Påskafton.

Valborgsfirandet år 2000, vi firade det borta på församlingshemmet där jag hjälper till, Gittan är med i kören. Firandet börjar med att kl. 19:30 har Åleds GF, ungdomsgruppen 10-15 år, dansuppvisning, Ca kl. 20:00 börjar musikcafé där då någon av bygdens spelmän eller förmågor spelar countrylåtar mm samt att vi då till detta serverar kaffe, läsk och kaka, lättöl. Hemvärnet hjälper till med ärtsoppa och varm korv. Kl. 19:00 sjunger kören, brasan tänds och vårtal, därefter är det tid för raketer. Allt avslutas med att vi tillsammans sjunger Du gamla du fria. Dagen efter, Valborg, vidtar städning och när den är klar så intar vi som arbetat med det frukost. Denna festlighet har uppskattats av församlingsborna. Tack vare frikostiga sponsorer har vi kunnat hålla denna tradition levande sedan år 1995.

I dag 2000-07-01 har vi tittat på invigningen av Öresundsbron Malmö-Köpenhamn på tv.
Det är ett vackert brobygge som vi hoppas mycket av.

Nu är vi framme vid 2000-07-07, Gittan ska fylla 60 år den 11/7 så nu har vi förberedelser för fest. I dag ska arbetskamraterna i köket på Karl Xl servicehus fira henne genom att gå ut på någon restaurang. Margaretha ska genom jobbet åka till Stockholm på måndag den 10/7 så vi kommer att fira av mamma på söndag kväll för oss de närmaste. På tisdag den 11/7, stora dagen, kommer nog en del släktingar och goda vänner att höra av sig för att gratulera.

2000-07-11 Nu var det den stora dagen för Gittan. Dagen firades hemma. På kvällen kom medlemmar i Enslövs Kyrkokör, 13 st. ställde upp och gratulerade.
Goda vänner och barn med respektive samt barnbarnen Kalle, Nicklas och Emma. Det var en fin kväll så några kunde sitta ute på altanen, men rätt vad det var kom det en igelkott och tiggde mat, detta var underligt för den verkade tam och låt sig väl smaka av kakorna. Till saken hör att Gittan är livrädd för sådana djur.

2000-08-11 Semester börjar, vi åker iväg med våran husbil mot norra Sverige. Vi hälsar på i Östersund och Goxsjö där är vi i fyra dagar, sen bär det iväg till Arvidsjaur och en avstickare till Norge, Silvervägen. Man kan aldrig se sig mätt på det vackra Sverige som har sina sevärdheter i naturen.

2000-09-09. Öresundsbron. Ja nu har vi åkt denna fina bro, våra grannar Åke och Margareta körde med sin bil Malmö - Öresundsbron - Köpenhamn mot Helsingör med färjan över till Helsingborg, därefter tog vi färd längs kusten och alla småsamhällen ut mot Kullaberg. Där vi var och tittade på Fyren. En lagom varm fin dag med sol, en helt underbar dag.

2005 01 08--01-11 Svår Storm över Södra Sverige. Mycket skog har rasat ner. Strömmen var borta i 3 dagar samt telefonen borta 8 dagar. Som tur var det + grader. Av Arnes skog har ca 12 ha av 30 ha blåst ner. Det se bedrövligt ut i skogarna i södra Sverige. Strömmen bröt 050108 kl. 16,15, telefonen strax därefter. Strömmen återkom 050110 kl. 21,00. Telefonen återkom 040116 kl. 0700.

Första orkanen detta århundrade Ett intensivt lågtryck passerade lördag kväll och söndag natt med sitt centrum över norra Svealand och sydligaste Norrland. Söder om lågtryckets bana noterades vindar med orkanstyrka, vilket är första gången under detta sekel. Allra mest blåste det på Hanö vid Blekingekusten med 33 m/s i medelvind över 10 minuter. I vindbyarna nåddes 42 m/s. Även vid inlandsstationer nåddes orkanstyrka i vindbyarna. Exempelvis 34 m/s i Helsingborg och vid Halmstad flygplats samt 33 m/s i Ljungby och Växjö. Sammanlagt krävde ovädret sju dödsoffer i Sverige, vilket är det högsta olyckstalet orsakat av stormvindar sedan den 22 september 1969. Källa: SMHI Stormen kallas Gudrun.

2005-04-15 GITTAN SLUTAR JOBBET. Gittan har i dag slutat jobbet med att ta semester fram till Pensioneringsdagen. Gittan har uppvaktats av arbetskamrater, Pensionärer o olika Föreningar. Gustav med sin fina motorcykel med sidovagn hämtade henne från jobbet. Vi firade kvällen med smörgåstårta Som Bo ordnat samt tårta som Margareta o Karin ordnat. Gittan var rörd o glad för all uppvaktning.

2005-06-24 Midsommarafton, Margaretha o Peter Gifter sig, vi firade bröllopet hos Karin o Arne.

Bypass: 2006-10-03. Jag åkte ner Universitetssjukhuset i   Lund för att genomgå en Bypass Operation. Det funkade bra frånsett några komplikationer som uppstod. Nu återstår att jobba på konditionen som blev lika med 0 efter en sådan pers.

Det har nu snart gått ett år efter min Bypassoperation, det har i stort sett gått bra frånsett en tur till lasarettet i Halmstad då jag en natt 1/2 2 tiden fick svårt att andas o blev medvetslös på grund av att det blev för mycket vatten i lungorna.  Det var fruktansvärt att vakna mitt i natten av att man inte kan andas. Jag kom till lasarettet o hade turen att få vakna upp på morgonen vid 8 tiden. Ambulanskillarna hade sagt till Gittan att om de kommit 5 min senare så hade de inte klarat upp det. Tack vare ambulanspersonalen o deras skicklighet så överlevde jag.
Jag är ute o går varje dag för att få upp konditionen vilket är viktigt för lungorna o hjärtat.

2007-07-21 Tunneln i Hallandsås: Jag, Gittan samt min bror Bengt var o tittade på information om tunnelbygget genom Hallandsåsen vid utsläppet Förslöv. Det var fantastiskt att se om detta arbete som är utsatt för många problem.
När jag jobbade som 13-15 åring på Bjäredalens fruktodling så kunde man då aldrig ens drömma om att mitt i denna odling skulle det komma ut en tunnel. I odlingen har det nu byggts ny länsväg, räls för järnvägen samt en golfbana.

2008-05-29 Gittan Barn o Barnbarnen var i Stockholm en vecka. Bodde på f.d. Långholmen som var omgjort till Vandrarhem. Besökte då många platser såsom Gröna Lund, Vasa skeppet, Skansen, mm. Besökte även Gamla stan.

2008-12-16 Kraftigt jordskalv i Skåne MALMÖ. Hus och sängar skakade och folk vaknade i panik i morse när södra Sverige drabbades av ett kraftigt jordskalv. Skalvets centrum låg ungefär 60 kilometer öster om Malmö och 9 kilometer nordost om Ystad.
Skalvet mätte mellan 4,5 och 5 på Richterskalan vilket är mycket för svenska förhållanden. Det orsakade vibrationer i byggnader och det finns risk för sprickbildningar i fasaderna. Skakningar kändes i marken i hela södra Sverige så långt upp som i Östergötland. Skakningarna kändes i Köpenhamn, Snekkersten och Solröd.

2008-12-23 Nu har det blivit tid för att fira min 70-årsdag den 22 dec. Det var en helt otrolig dag, många vänner kom o grattade o förjylde min dag. En sådan dag kan man inte låta bli o tänka tillbaka på alla de som har försvunnit som hade kommit o grattat, men så är det för oss alla.
Man får vara tacksam att de nära o kära som finns har det bra. För två år sedan när jag var i Lund kunde jag inte tro att jag skulle få uppleva min 70-årsdag, men ont krut förgås inte så lätt.
Tack alla.

2010-04-30 Nu har vi flyttat till Hagalundsvägen 16B, Pålsbo Halmstad. Vi har här 3 rum o kök i samma plan o inglasad altan. Här slipper vi källare o trappor, allt i ett plan, man känner ju av att man börjar bli äldre,  jag med mitt dåliga hjärta o Gittan med sina dåliga höfter.
Här har vi lite gräs på framsidan o baksidan med lite rabatter.
Vårt kära hus i Åled har vi sålt  o nya ägare flyttar dit den 1 juni.
Nu har det gått några veckor o i morgon är det Pingstafton, tiden bara rusar på, det har varit jobbigt med alla flyttlådor o hitta till rätt plats. Ändå var vi noga med att märka alla flyttlådor 46 st, inte trodde jag att man kunnat sparat ihop så mycket bra ha grejer m.m. som vi fått slänga eller skänkt bort till olika föreningar.