Vägväsendet i gången tid.

 

Utdrag av minnesskriften Föreningen Sveriges Vägmästare 50 år. 1977.

 

”Föreningen Sveriges Vägmästares femtioåriga verksamhet sammanfaller med den utveckling, som på transport- och vägväsendets
område vi 1920 talets början kan sägas ha tagit fart på allvar. Motorismen gjorde insteg, inte bara som ett medel för persontransporter,
utan också för godstrafik. Det innebar krav på andra, bättre och flera vägar.

Tjugotalet hade medfört betydelsefulla förändringar beträffande vägväsendet. Det väsentliga var att övergången till samhällets övertagande
av byggande och underhåll av vägar hade ägt rum. Vägarna hade också blivit en allmän angelägenhet, till vars bestånd och utveckling skatt
 borde utdebiteras och erläggas av alla landets skattskyldiga.  Naturaväghållningens tid var förbi.
Vägkassan var också ett minne.
Namnet lever dock ännu kvar ”i folkmun” och har ärvts av det lokala vägverket.

Under de gångna åren på vägväsendets område skett en betydande, för att säga en fantastisk utveckling.”

 

Utdrag från Helmer Hedlunds skrift i nämnda minnesskrift.

 

  1. Vägförbindelser blev en nödvändighet.

 

Före 1300 talet var vägarnas och stigarnas upptagande och vidmakthållande helt lantbefolkningens (lantbrukarnas) angelägenhet.
Först vid 1300- talet kom vår första ”vägkonung” Magnus Eriksson att inse nödvändigheten av att få någon ordning beträffande
vägbeståndet i vårt glesbyggda land, och fastställa början till  vår första väglag i samband med den s.k. lands- och stadslagarna.

Kraven på Bättre vägar var stark. Drottning Kristina (1640-1654) ålade därför under sin korta regeringstid landshövdingarna
att bevaka väghållningsskyldighetens fullgörande på bästa sätt.
Hon utnämnde i samband därmed landets förste vägmästare –en riksvägmästare Jacob Cossowa- som skulle ägna
vägarna erforderlig tillsyn.

Att landshövdingarna –regentens vicarius-  verksamt bidrog genom sina initiativ och intressen för vägars utveckling.
Man talar om härvägar (för militära behov),  vägar för regentens ”eriksgator”, kyrkvägar, allmänna och enskilda vägar bl.a.

Fram till slutet av 1800 talet, hade det varit en helt landsbygdens jordägarnas sak att svara för vägarnas underhåll,
och till övervägande delen även anläggning. Byggande av väg), även att tillsläppa mark härför.

1841 tillkom det centrala ämbetsverk, ”Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader”, under vilket tidvis i mindre
utsträckning de ”allmänna ” vägarna kom att höra. Främst gällde detta upprättande av arbetsplaner samt beviljande
av bidrag eller statslån.

 

  1. Lag angående väghållningsdistrikt…”

 

Först 1891 kom denna lag, som bl.a. innebar att väghållningsskyldigheten – byggnad och underhåll- beträffande de allmänna
 vägarna skulle åvila såväl jordbruks- som annan fastighet efter inkomst.  Väghållningsbesväret kunde utgöras dels av
naturaunderhåll av bl.a. lantbruks- eller annan fastighetsägare, dels genom uttaxering av vägskatt. I stället för underhåll ”in natura
kunde således vägunderhållet av väg som ännu ej ingått i vägdelning eller undantagits därifrån, bestridas (utföras) av
väghållningsdistrikt, medelst vägkassan,  som det allmänt benämndes

Men även inkomsttagare med beskattningsbar inkomst av 1000 kronor och däröver skulle deltaga med kontant bidrag
enligt särskilda grunder.

Därtill kom ett statligt bidrag med 10% skulle utgå på den efter vägdelning uppskattade kostnaden för vägunderhållet.
Detta procenttal höjdes enligt riksdagsbeslut 1905 till 15%  och 1918 till 30%.

Så tillkom i början av 1920-talet motorfordonsskatten, inkluderande skatten på gummi och bensin. Därmed var man framme
till att betrakta de allmänna vägarna som en gemensamangelägenhet för hela folket, och som man därför borde erlägga
skatt till görligaste mån enligt den nytta skattebetalarna hade av vägen.

 

Landet var vid den tiden indelat i 374 väghållningsdistrikt med vägstämman som beslutande instans i vägfrågor.
Besluten fattades på grundval av det antal vägfyrk som vägstämman förfogade över. Ägare till större fastigheter med
höga taxeringsvärden,  såsom skogsbolag m.fl. kunde därför helt genom sina fyrktal som de representerade dominera stämmans beslut.

 

Enligt 1934 års väglag, som tillämpades som tillämpades från och med 1937, förändrades de dåvarande väghållningsdistriktens
antal från 374 till 170 vägdistrikt, omfattande c:a 50 mil vardera.  Vägdistriktens kostnader bestreds huvudsakligen med
statsmedel och genom uttaxering av vägskatt.
Statsbidragen utgick då med bl.a. 85% av underhållskostnaderna, för ödebygdsväg 95 %.

I samband med denna lag avskaffades dels de tidigare vägfyrkarna som debiteringsgrund för vägskatten, dels de gamla
vägstämmorna.

I stället infördes begreppet vägskattekronor grundade på  den kommunala taxeringen  i kommunerna, samt s.k. vägfullmäktige,
valda på kommunalstämma. Förvaltning och verkställighet av vägfullmäktiges beslut tillkom en vägstyrelse bestående
av 3-5 ledamöter, av vilka en ledamot utsågs av länsstyrelsen, de övriga av vägfullmäktige.

 

Redan 1921 tillkom emellertid en lagändring i 1891 års väglag som beredde väghållningsdistrikten större möjlighet att övertaga
samtliga allmänna vägar inom distriktet till ”vägunderhåll medelst vägkassan”, samt att för disrikt som begagnade sig av denna
möjlighet skulle statsbidraget beräknas på verkliga underhållskostnaderna.

 

 

  1. Yrkesmän för ledning av vägunderhållet

 

I samband med tillkomsten av nyssnämnda lagar framstod det som nödvändigt att vägstyrelserna måste få tillgång till teknisk
 kunnig personal för övervakning och ledning för de alltmer ökande arbeten med byggande och underhåll av de vägar och
nybyggnader som vägdistriktet hade att ansvara för. Det blev därför mera vanligt att vägstyrelserna anställde
vägförmän, schaktmästare, ingenjörer, arbetschefer o.dyl. för dessa uppgifter

 

Omkring 1925, då vägdistrikten i det närmaste undantagslöst övertagit vägunderhållet i egen regi, är vägmästare anställda i dessa.
Deras yrkesbenämning varierar dock rätt väsentligt. I de sydsvenska länen var bl.a. vägfogde ett inte ovanligt namn i stället
för vägmästare. I många av de mellansvenska länens vägdistrikt anställdes arbetschefer och/eller ingenjörer, under det att man i de norrländska länen varit först med att anställa vägmästare.

 

1944    övertog staten ansvaret för allmänna vägar Verket döptes till  Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen ( V o V)..

 

1944 till 2010

Utdrag ur vägverkets Hemsida, Historia o Årtal.

 
1944 Kronan övertar väghållningen med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som väghållare. Verket övertar 835 st lastbilar och 1100 väghyvlar från vägdistrikten. En vägunderhållsavdelning inrättas i stället för vägunderhållsinspektionen för central ledning av vägunderhållet. Övergång från kalenderår till budgetår. Ny förordning om svagströmsledningar till vilken Tele- och vägverken utger tillämpningsanvisningar varvid måttet 2 m från vägens kant fastställes. Det sista avtalet med snöploglag gäller snöplogningen på Visingsö. Riks- och länshuvudvägar får nummer, men bara på kartor och i register. Övriga vägar får nummer 1946. 98.400 km allmänna vägar, 9.500 allmänna broar, 130 färjleder.
 
1945 Vägstationer börjar byggas efter typserier. En särskild avdelning för arbetsorganisation inrättas inom byggnads- och underhållsbyrån. Kemisk ogräsbekämpning med fenoxisyror börjar.
 
1946 Verkets centrala organisation ändras från s k vertikal till horisontal organisation. Det första sandlagringsskjulet byggs i Västmanland. Hjultrycket höjs till 2 500 kg. Svinesundsbron invigs.
 
1947 Medan barmarksunderhållsanslaget utanordnats som ett reservationsanslag och vinterväghållningsanslaget som ett förslagsanslag slås de nu ihop till ett gemensamt reservationsanslag efter att de två verksamheterna varit ekonomiskt helt åtskilda sedan år 1790. Det byggnadsfria avståndet ökas i vissa fall till 50 m. Den hävdvunna rätten för markägare att ansluta sin enskilda väg eller utfart till allmän väg inskränks. Landsomfattande snöröjningsberedskap införs. Besiktningstvång införs för vägfärjor. Lera och lersuspension börjar användas för inblandning direkt på vägen. Kantstolpar av trä med reflexfilm börjar användas.
 
1948 Första gången vattensandning prövas. De första anvisningarna om vintervägar över is utges. Kemisk buskbekämpning med fenoxisyror börjar i stor skala.
 
1949 De första försöken med halkbekämpning med salt görs i Västmanland.
 
1950-t Depåverkstäder byggs. Mot mitten av 1950-talet börjar man göra vägmärkena reflekterande.
 
1950 Flygvapnet hjälper vägverket med väderleksprognoser för vinterväghållningen. Den första instruktionsfilmen om tjälen, som även blir verkets första film inspelas.
 
1951 Ny vägmärkeskungörelse utfärdas då flera symboler införs. Riks- och länshuvudvägarnas nummer markeras på vägarna med vägnummertavlor. Hjultrycket höjs till 3 000 kg eller 6 tons axeltryck samt 8 tons och för viktigare vägar 10 tons boggitryck. Den stora tjällossningskatastrofen inträffar. Träfärjor byggs inte längre utan endast färjor av plåt. Avståndsmärken uppsätts före järnvägskorsning. De första sandladorna med snabblastning byggs i Malmöhus län.
 
1952 Verkets informationsverksamhet till allmänheten tar sin början med anledning av erfarenheterna från 1951 års tjällossningskatastrof. Efter en del försök börjar man med systematisk målning av trafiklinjer. Den första generella färjinstruktionen utfärdas. Isfri färjränna med hjälp av tryckluft används första gången för färjan över Vallsundet vid Frösön i Jämtland. Verket utfärdar förbud mot inblandning av salt i sanden vid sandning av betongvägar. Den första bergsilon för sandlagring byggs i Älvsborgs län.
 
1953 Den första informella underhållsinventeringen utförs. Naturgruset som grusvägbanematerial utkonkurreras av krossgruset och upphör helt att användas. Beredskapslagring av krossgrus igångsätts men avvecklas i slutet av 1960-talet. Den första beläggningsinventeringen rör smågatstensbeläggningar. Försök med dammbindning med oljor misslyckades men leder till utvecklingen av oljegruset, vilket blev vägunderhållets största rationalisering. Opinion mot besprutning med fenoxisyror börjar. Första motorvägen, mellan Malmö och Lund, invigs.
 
1954 Vägbeläggning med smågatsten upphör. SMHI åtar sig prognosverksamhet för vägverket samt ger varningar för snö och halka i radions väderleksrapporter.
 
1955 Verkets personalutbildning får en fast organisation. Verkets befattning med renhållning längs vägarna börjar.
 
1956 Den första maskinella landsomfattande trafikräkning publiceras. De första anvisningarna för placering av snöstakar utges.
 
1957 Vägplan för Sverige utkommer och blir grunden för en mer övergripande planering av väghållningen. Förebyggande trafikinskränkningar vid tjällossning samordnas. Jourtjänst införs inom arbetsområdena.
 
1958 Arbetsorganisationsavdelningen placeras som en självständig stabsfunktion.
 
1959 Ny förordning om säkerhetsanordningar vid järnvägskorsning medför radikal förbättring av säkerheten. Verkets förbud mot användning av salt på betongvägar måste upphävas.
 
1960 Motorvägen Vätterleden invigs. Tjörnbroarna invigs. SMHI åtar sig att ge snö- och halkvarningar i TV:s väderleksrapporter.
 
1961 Enbuskar överges som material för stickbuskar vid kantmarkering för snöplogningen. De första försöken med automatisk halkindektering misslyckas. En helt ny vägvisning fastställs och genomförs under åren 1962-1966.
 
1963 Den första egentliga underhållsinventeringen utförs. Kampanjen "Håll naturen ren" i vilket verket deltar börjar.
 
1964 Övergång från budgetår till kalenderår. Reklamskyltars uppsättande regleras även i naturskyddslagen.
 
1965 Vägunderhållets långtidsplanering börjar. Försök igångsätts med en lokal driftledarorganisation. Nya försök med oljor som dammbindningsmedel lyckas men avbryts 1973 till följd av oljepriskrisen.
 
1966 Den stora underhållsinventeringen utförs. Verket börjar med förebyggande kemisk halkbekämpning på vägtriangeln Stockholm-Göteborg-Helsingborg-Stockholm. Nya anvisningar för vägs utmärkning vintertid. Ny vägmärkeskungörelse i anledning av högertrafikomläggningen. De första anvisningarna om förebyggande trafikinskränkningar vid tjällossning utges. De första anvisningarna för kemisk buskbekämpning utges.
 
1967 Verket omorganiseras till Statens Vägverk och blir ett renodlat verk för väghållning. Sju byggnadsdistrikt inrättas. En driftsektion i stället för vägunderhållsavdelningen inrättas i verkets nybildade driftavdelning. Arbetsorganisationsavdelningen inordnas med visst undantag som ett arbetstekniskt kontor i driftsektionen. Anvisningar utges om placering av postlådor. Fjärrmanövrering av öppningsbara broar med hjälp av radio och TV börjar. Lag om flyttning av fordon, t ex bilvrak. Verkets vatten- och avloppsbyrå överförs till det nybildade statens naturvårdsverk. Omläggning till högertrafik den 3 september klockan 05.00.
 
1968 Axeltrycket höjs till 8 ton och boggietrycket till 12 ton. Idétävling till ny vägstationstyp. Verkets vägtrafikbyrå överförs till det nybildade statens trafiksäkerhetsverk.
 
1970-t Under 1970-talet kommer till följd av de allt bredare vägarna diagonalplogen till allt större användning.
 
1970 Driftledarorganisationen genomförs och maskiningenjörstjänster inrättas vid vägförvaltningarna. Övergång till programbudgetering. Riksrevisionsverket gör en kritisk utredning om verkets grustillverkning och gruslagring. Den Nordenadlerska grusmaterialutredningen framläggs. De första larmtelefonerna på motorvägar sätts upp. I tillägg till 1943 års väglag införs renhållningsskyldighet för väghållaren.
 
1971 Ny väglag utfärdas. Byggnadsfria avståndet ökas till 50 m och räknas från vägområdets kant. Förbudet mot reklam ökas till 50 m från vägområdets kant. Arbetstidsförkortningen framtvingar turlistereglering av färjtrafiken. Den 200-åriga tjänstepliktsordning med ploglagen och senare arbetslagen upphävs. Det ökade slitaget på beläggningarna särskilt till följd av dubbdäck blir allvarlig och bekräftas genom en riksomfattande inventering. Temporärt förbud mot buskbekämpning vid sidan av väg med fenoxisyror.
 
1972 Ölandsbron invigs.
 
1973 De första lyckade seriösa försöken med automatisk halkindektering görs i trakten av Nyköping.
 
1974 Riktlinjer för en modernisering av arbetsområdesindelningen utarbetas. I årets statsverksproposition får den av allmänheten mycket omdiskuterade kemiska halkbekämpningen officiellt godkännande.
 
1975 Axeltrycket höjs till 10 ton och boggietrycket till 16 ton. Lagen om bilskrotning.
 
1977 Nya tillämpningsanvisningar för svagströmsledningar med väsentligt ökade avstånd mellan stolpe och vägkant.
 
1978 De nordiska länderna samordnar vägsignalisationssystemen och en ny vägmärkeskungörelse utfärdas.
 
1978-79 Centralförvaltningen flyttar till Borlänge.
 
1980 Förrådsfonden avvecklas. Tjörnbron påseglas och rasar.
 
1981 Nya Tjörnbron invigs.
 
1983 Verkets namn ändras till Vägverket.
 
1990 Omfattande arbete med omorganisation av Vägverket inleds.
 
1991 Vägverket fyller 150 år. Allmänna vägnätet 134 000 km. 11 700 broar på statsvägnätet, 47 st färjleder. 684 lastbilar, 462 väghyvlar. 8 000 anställda inom Vägverket.
 
1992 Ny organisation av Vägverket träder i kraft. Vägförvaltningar och byggnadsdistrikt upphör. Man skiljer på myndigheten Vägverket och produktionen. Division Väghållning och Division Produktion inrättas. Landet indelas i sju st väghållningsregioner och fem st produktionsområden.

 

2010 Trafikverket ersätter Banverket och Vägverket
Den 1 april 2010 bildades Trafikverket, en ny myndighet med uppgift att planera och utveckla ett effektivt och hållbart transportsystem. All information på banverket.se, banportalen.se och vv.se förs successivt över till trafikverket.se. Informationen på dessa webbplatser kan därför vara inaktuell. Besök gärna
www.trafikverket.se

http://www.trafikverket.se/Museer/Borlange/

 

DIV BILDER FRÅN EN GÅNGEN TID

 


Ritning till hjälp för enskilda väghållare med statsbidrag, troligtvis 1957



Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.
 




Medaljutdelning 30 år, 16 okt. 1979
Bakre raden: Gösta Rimmer Vägmästare Skedala / Kungsbacka, Gunnar Johansson Vägtjänsteman Falkenberg,
Gillis Önnedahl Vägmästare Varberg, Per-Olof Erixon Vägtjänsteman Torup, K.G Johannesson Ing. Kontoret Halmstad,
Arne Bengtsson Vägtjänsteman Ullared, Sven Johansson Vägtjänsteman Laholm.
Främre raden: Gösta Persson Ing. Kontoret Halmstad, Sven Skoglund Vägdirektör Halland,
Fritz Erixon Vägmästare Kvibille / Falkenberg.
 


Personal AO N1 Laholm. i bakgrunden vägmästarens tjänstebostad som även innehöll kontoret.
 Stående från vänster:
Ernst Krönlein, Ragnar Nyström, Arne Nordström, Lasse Larsson, Esbjörn Ivarsson,
 Sture Söder, Ragnvald Karlsson, Helge Nordström, Hilding Johansson, Agne Pettersson, Åke Nilsson,
 Kalle Bertilsson, Göran Lave, Kurt Gummesson, Håkan Pettersson, Vägmästare Birger Truedsson,
 Främre raden: Karl-Erik Persson, Kennet Ragnvaldsson, Sven Viktorsson, Stig Bengtsson, Kurt Svensson,
 Rune Gustavsson och  Bertil Jönsson,
 


Vägkassan/Vägförvaltningen i Såghusen Laholm. Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.
 


Väghyvel i Borlänge Vägmuseum  Foto: Esbjörn Ivarsson


Vält i Borlänge Vägmuseum  Foto: Esbjörn Ivarsson


Kombinerad väghyvel och vält. Fotot taget vid tidigare Gästgiveriet i Alhult på vägen mellan Veinge och Mästocka.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.


Vägbygge mellan Genevad - Fladje
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.




Lastbil med hårdgummihjul
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.



Sandtaget: 2 man på bilden slänger upp sand för hand på sållet för att urskilja sten. Fickan rullas sen fram till lastbilen.
 se nästa bild.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.



Lastbilen har backats upp på två rullar och med hjälp av kranen o drivning fån hjulet på lastbilen så har tråget
 med sand lyfts upp på flaket. Se nästa bild,
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.





Gunnar Winge, Otto i Veinge, Okänd, Bernard Olsson.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.



Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.



Lastanordning: byggd på en traktor som backar in i grusbrinken, släpskoper som drar upp gruset
till tråget som kasar ner till lastbilen.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.



Vält med gengasaggregat.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.



Väghyvel.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.



Från vänster: 1. okänd,  2. okänd,  3. Ernst Svensson,  4. Egon Hansson,  5. okänd,  6. okänd,    7. Ruben Gustafsson.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.
 

Riksomtalad järnvägsövergång. Då tidens R2 (E6) Nyby Laholm
På bilden Sven Johansson (Ljungaskog) och Stig Bengtsson?
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.
 

BILDER JAG FÅTT AV ARNE NORDSTRÖM

Arne Nordström. Såghusen, Laholm. Klart för vattenhämtning, Abborrasjön Knäred.

 

Vattenpump, startas av Karl-Erik Persson.
 
Karl-Erik Persson avvaktar vattenpåfyllning.
 
Vatten bilen klar o Gunnar Vinge klar med väghyveln för hyvling efter vattenbegjutning.

 

Väghyvel med "tallriksharv" för rivning av oljegrusvägbana,
 
Finjustering av riven oljegrus. Hyvel: Åke Nilsson
 
Gänget som jobbade med oljegruset.
Hyvel: Åke Nilsson, Lastbil: Rune Gustavsson, Lastare: Hilding Johansson.

 

Lastbil: Kurt Svensson, Lastare: Hilding Johansson, Lastbil: Rune Gustavsson. Förrådman: Stig Bengtsson, Lastbil: Rune Gustavsson.

VINTERBILD

 

Gamla bron i Hishult  Gamla brom Veinge.  Gamla brom Veinge.

 

Diagonalplog, sidovinge, saltspridare.  Rune Gustavsson visar stolt sitt lastbilekipage på öppet hus dag.
 
Lastbil med på o avtagbar asfaltslösningstank
för lagning av smärre skador i asfaltvägbana.
Tråget baktill för singel. Öppet hus dag
.
Lastare med Div. Tillbehör: Frontblad, Lastskopa, Sopmaskin. Öppet hus dag

 

 

Betonggjutning vägbana (E6) E20    

 

     
     

TILLBAKA