Vägväsendet i gången tid.
Utdrag av minnesskriften Föreningen Sveriges Vägmästare 50 år. 1977.
”Föreningen Sveriges Vägmästares femtioåriga verksamhet
sammanfaller med den utveckling, som på transport- och vägväsendets
område vi
1920 talets början kan sägas ha tagit fart på allvar. Motorismen gjorde insteg,
inte bara som ett medel för persontransporter,
utan också för godstrafik. Det
innebar krav på andra, bättre och flera vägar.
Tjugotalet hade medfört betydelsefulla förändringar
beträffande vägväsendet. Det väsentliga var att övergången till samhällets
övertagande
av byggande och underhåll av vägar hade ägt rum. Vägarna hade också
blivit en allmän angelägenhet, till vars bestånd och utveckling skatt
borde
utdebiteras och erläggas av alla landets skattskyldiga. Naturaväghållningens
tid var förbi.
Vägkassan var också ett minne.
Namnet lever dock ännu kvar ”i
folkmun” och har ärvts av det lokala vägverket.
Under de gångna åren på vägväsendets område skett en betydande, för att säga en fantastisk utveckling.”
Utdrag från Helmer Hedlunds skrift i nämnda minnesskrift.
Före 1300 talet var vägarnas och
stigarnas upptagande och vidmakthållande helt lantbefolkningens (lantbrukarnas)
angelägenhet.
Först vid 1300- talet kom vår första ”vägkonung” Magnus Eriksson
att inse nödvändigheten av att få någon ordning beträffande
vägbeståndet i vårt
glesbyggda land, och fastställa början till vår första väglag i samband med den
s.k. lands- och stadslagarna.
Kraven på Bättre vägar var
stark. Drottning Kristina (1640-1654) ålade därför under sin korta regeringstid
landshövdingarna
att bevaka väghållningsskyldighetens fullgörande på bästa sätt.
Hon utnämnde i samband därmed landets förste vägmästare –en riksvägmästare Jacob Cossowa- som skulle ägna
vägarna erforderlig tillsyn.
Att landshövdingarna –regentens
vicarius- verksamt bidrog genom sina initiativ och intressen för vägars
utveckling.
Man talar om härvägar (för militära behov), vägar för regentens
”eriksgator”, kyrkvägar, allmänna och enskilda vägar bl.a.
Fram till slutet av 1800 talet,
hade det varit en helt landsbygdens jordägarnas sak att svara för vägarnas
underhåll,
och till övervägande delen även anläggning. Byggande av väg), även
att tillsläppa mark härför.
1841 tillkom det centrala
ämbetsverk, ”Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader”, under
vilket tidvis i mindre
utsträckning de ”allmänna ” vägarna kom att höra. Främst
gällde detta upprättande av arbetsplaner samt beviljande
av bidrag eller
statslån.
Först 1891 kom denna lag, som
bl.a. innebar att väghållningsskyldigheten – byggnad och underhåll- beträffande
de allmänna
vägarna skulle åvila såväl jordbruks- som annan fastighet efter
inkomst. Väghållningsbesväret kunde utgöras dels av
naturaunderhåll av
bl.a. lantbruks- eller annan fastighetsägare, dels genom uttaxering av vägskatt.
I stället för underhåll ”in natura
kunde således vägunderhållet av väg som ännu
ej ingått i vägdelning eller undantagits därifrån, bestridas (utföras) av
väghållningsdistrikt, medelst vägkassan, som det allmänt benämndes
Men även inkomsttagare med
beskattningsbar inkomst av 1000 kronor och däröver skulle deltaga med kontant
bidrag
enligt särskilda grunder.
Därtill kom ett statligt bidrag
med 10% skulle utgå på den efter vägdelning uppskattade kostnaden för
vägunderhållet.
Detta procenttal höjdes enligt riksdagsbeslut 1905 till 15% och
1918 till 30%.
Så tillkom i början av
1920-talet motorfordonsskatten, inkluderande skatten på gummi och bensin. Därmed
var man framme
till att betrakta de allmänna vägarna som en
gemensamangelägenhet för hela folket, och som man därför borde erlägga
skatt
till görligaste mån enligt den nytta skattebetalarna hade av vägen.
Landet var vid den tiden indelat
i 374 väghållningsdistrikt med vägstämman som beslutande instans i vägfrågor.
Besluten fattades på grundval av det antal vägfyrk som vägstämman förfogade
över. Ägare till större fastigheter med
höga taxeringsvärden, såsom skogsbolag
m.fl. kunde därför helt genom sina fyrktal som de representerade dominera
stämmans beslut.
Enligt 1934 års väglag, som
tillämpades som tillämpades från och med 1937, förändrades de dåvarande
väghållningsdistriktens
antal från 374 till 170 vägdistrikt, omfattande c:a 50
mil vardera. Vägdistriktens kostnader bestreds huvudsakligen med
statsmedel och
genom uttaxering av vägskatt.
Statsbidragen utgick då med bl.a. 85% av
underhållskostnaderna, för ödebygdsväg 95 %.
I samband med denna lag
avskaffades dels de tidigare vägfyrkarna som debiteringsgrund för vägskatten,
dels de gamla
vägstämmorna.
I stället infördes begreppet
vägskattekronor grundade på den kommunala taxeringen i kommunerna, samt s.k.
vägfullmäktige,
valda på kommunalstämma. Förvaltning och verkställighet av vägfullmäktiges beslut tillkom en vägstyrelse bestående
av 3-5 ledamöter,
av vilka en ledamot utsågs av länsstyrelsen, de övriga av vägfullmäktige.
Redan 1921 tillkom emellertid en
lagändring i 1891 års väglag som beredde väghållningsdistrikten större möjlighet
att övertaga
samtliga allmänna vägar inom distriktet till ”vägunderhåll medelst
vägkassan”, samt att för disrikt som begagnade sig av denna
möjlighet skulle
statsbidraget beräknas på verkliga underhållskostnaderna.
I samband med tillkomsten av nyssnämnda lagar
framstod det som nödvändigt att vägstyrelserna måste få tillgång till teknisk
kunnig personal för övervakning och ledning för de alltmer ökande arbeten med
byggande och underhåll av de vägar och
nybyggnader som vägdistriktet hade att
ansvara för. Det blev därför mera vanligt att vägstyrelserna anställde
vägförmän,
schaktmästare, ingenjörer, arbetschefer o.dyl. för dessa uppgifter
Omkring 1925, då vägdistrikten i
det närmaste undantagslöst övertagit vägunderhållet i egen regi, är vägmästare
anställda i dessa.
Deras yrkesbenämning varierar dock rätt väsentligt. I de
sydsvenska länen var bl.a. vägfogde ett inte ovanligt namn i stället
för
vägmästare. I många av de mellansvenska länens vägdistrikt anställdes
arbetschefer och/eller ingenjörer, under det att man i de norrländska länen
varit först med att anställa vägmästare.
1944 övertog staten ansvaret för allmänna vägar Verket döptes till Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen ( V o V)..
Utdrag ur vägverkets Hemsida, Historia o Årtal.
2010 Trafikverket ersätter Banverket
och Vägverket
Den 1 april 2010 bildades Trafikverket, en ny myndighet med uppgift att
planera och utveckla ett effektivt och hållbart transportsystem. All
information på banverket.se, banportalen.se och vv.se förs successivt över
till trafikverket.se. Informationen på dessa webbplatser kan därför vara
inaktuell. Besök gärna
www.trafikverket.se
http://www.trafikverket.se/Museer/Borlange/
DIV BILDER FRÅN EN GÅNGEN TID


Ritning till hjälp för enskilda
väghållare med statsbidrag, troligtvis 1957

Esbjörn Ivarsson
har sänt bilden till mig.


Medaljutdelning 30 år, 16 okt. 1979
Bakre raden: Gösta Rimmer Vägmästare Skedala
/ Kungsbacka,
Gunnar Johansson Vägtjänsteman Falkenberg,
Gillis Önnedahl Vägmästare Varberg, Per-Olof Erixon Vägtjänsteman Torup,
K.G Johannesson Ing. Kontoret Halmstad,
Arne Bengtsson Vägtjänsteman Ullared, Sven Johansson Vägtjänsteman Laholm.
Främre raden: Gösta Persson Ing. Kontoret Halmstad, Sven Skoglund Vägdirektör
Halland,
Fritz Erixon Vägmästare Kvibille / Falkenberg.

Personal AO N1 Laholm. i bakgrunden
vägmästarens tjänstebostad som även innehöll kontoret.
Stående från vänster:
Ernst Krönlein, Ragnar Nyström, Arne Nordström,
Lasse Larsson, Esbjörn Ivarsson,
Sture Söder, Ragnvald Karlsson, Helge Nordström, Hilding Johansson, Agne
Pettersson, Åke Nilsson,
Kalle Bertilsson, Göran Lave, Kurt Gummesson, Håkan Pettersson, Vägmästare
Birger Truedsson,
Främre raden: Karl-Erik Persson, Kennet Ragnvaldsson, Sven Viktorsson,
Stig Bengtsson, Kurt Svensson,
Rune Gustavsson och Bertil Jönsson,

Vägkassan/Vägförvaltningen i
Såghusen Laholm.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.

Väghyvel i Borlänge Vägmuseum Foto: Esbjörn Ivarsson

Vält i Borlänge Vägmuseum Foto: Esbjörn Ivarsson

Kombinerad väghyvel och vält.
Fotot taget vid tidigare Gästgiveriet i Alhult på vägen mellan Veinge och
Mästocka.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.
.jpg)
Vägbygge mellan Genevad - Fladje
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden
till mig.

Lastbil med hårdgummihjul
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden
till mig.

Sandtaget: 2 man på bilden slänger upp sand för hand på sållet
för att urskilja sten. Fickan rullas sen fram till lastbilen.
se nästa bild.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden
till mig.

Lastbilen har backats upp på två rullar och med hjälp av kranen
o drivning fån hjulet på lastbilen så har tråget
med sand lyfts upp på flaket. Se nästa bild,
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden
till mig.


Gunnar Winge, Otto i Veinge, Okänd, Bernard Olsson.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden
till mig.

Esbjörn Ivarsson har sänt bilden
till mig.

Lastanordning: byggd på en traktor som backar in i grusbrinken,
släpskoper som drar upp gruset
till tråget som kasar ner till lastbilen.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden
till mig.

Vält med gengasaggregat.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden
till mig.

Väghyvel.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden
till mig.

Från vänster: 1. okänd, 2. okänd, 3. Ernst
Svensson, 4. Egon Hansson, 5. okänd, 6. okänd,
7. Ruben Gustafsson.
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden
till mig.

Riksomtalad järnvägsövergång.
Då tidens R2 (E6) Nyby Laholm
På bilden Sven Johansson (Ljungaskog) och Stig Bengtsson?
Esbjörn Ivarsson har sänt bilden till mig.
BILDER JAG FÅTT AV ARNE NORDSTRÖM
|
|
![]() |
|
| Arne Nordström. | Såghusen, Laholm. | Klart för vattenhämtning, Abborrasjön Knäred. |
|
|
|
|
|
Vattenpump, startas av Karl-Erik Persson. |
Karl-Erik Persson avvaktar vattenpåfyllning. |
Vatten bilen klar o Gunnar Vinge klar med väghyveln för hyvling efter vattenbegjutning. |
|
|
|
|
|
Väghyvel med "tallriksharv" för rivning av oljegrusvägbana, |
Finjustering av riven oljegrus. Hyvel: Åke Nilsson |
Gänget som jobbade med oljegruset. Hyvel: Åke Nilsson, Lastbil: Rune Gustavsson, Lastare: Hilding Johansson. |
|
|
|
|
| Lastbil: Kurt Svensson, Lastare: Hilding Johansson, Lastbil: Rune Gustavsson. | Förrådman: Stig Bengtsson, Lastbil: Rune Gustavsson. |
VINTERBILD |
|
|
|
|
| Gamla bron i Hishult | Gamla brom Veinge. | Gamla brom Veinge. |
|
|
|
|
|
Diagonalplog, sidovinge, saltspridare. Rune Gustavsson visar stolt
sitt lastbilekipage på öppet hus dag. |
Lastbil med på o avtagbar asfaltslösningstank för lagning av smärre skador i asfaltvägbana. Tråget baktill för singel. Öppet hus dag . |
Lastare med Div. Tillbehör: Frontblad, Lastskopa, Sopmaskin.
Öppet hus dag |
|
|
|
|
| Betonggjutning vägbana (E6) E20 |